Jag var inte rädd för Spöken.
Jag trodde inte på Spöken.

Hela veckan har jag varit själv i stallet på förmiddagen. Jag har alltid känt att det har varit något konstigt med stallet. Utanför en av sadelkammarna. Man har alldrig varit ensam, det är alltid någon mer där. Mamma & Ingela fattar inte var jag & Cissi pratar om när vi säger det. Men det är ännu fler som har haft hästar där tidigare som har sagt samma sak.

Jag är iaf fortfarande skakis. Jag har sett ett spöke. Jag lovar. Helt 100. Nu tror ni säker att jag blivit galen. (det trodde mamma när hon kom till stallet) Så här var det:
Jag gick till stallet idag med. Mamma skulle komma senare när hon slutat jobbet. Jag lixom som vanligt bara började mocka i Winnies box. som vanligt så satt Virre(stallkatten) under skottkärran & kollade. Jag lyssnade på lite musik i ena örat... O, ja. Allt var som vanligt bara. Även den där kännslan som gör att man med jämna mellanrum måste vända sig om & kolla om det faktiskt inte står någon bakom en, vilket det alldrig brukar göra.
Men sen idag så går Virre helt plötsligt ut i stallgången & ställer sig & glor mot sadelkammaren. Sen går han ner i "anfallsställning" & sen morrar han till, tvärvänder & springer iväg åt anndra hållet. Jag vänder mig om & kollar bakåt. Jag lovar. Det var någon där. Sen står jag helt blicktilla i typ en evighet. Jag hör mitt hjärta slå. Sen till slut så vågar jag gå o leta efter Virre. Han ligger helt ihoptryckt i ett hörn i Ladys box. Jag lockar på honnom & får honnom tillslut att gå ut i stallgången. Han kan inte släppa blicken från det håll där kvinnan var. (det känns som det är en kvinna) men tillslut får jag med honnom in i boxen igen. Då vågade jag ju absolut inte vara själv! Jag tror alldrig en katt har gjort mig så mkt tryggare förut. :) Han ville hela tiden kolla i stallgången. Jag pratade med honnom hela tiden. "Det är ingen där, du behöver inte kolla." till slut så trodde jag nästan på det själv...

Som tur är så kom mamma sen.
Sen var det som vanligt.

Skit samma. Nu tror jag på spöken...